Missionary life in Corona times

More than a month have passed since we last updated our blog. If we then were a bit overwhelmed by moving to a new country, arranging all the practical details and working through our emotional stress, we are now in a way dazed by the crisis that have hit the entire world. In a new country. In a new language. In another kind of system and authorities.

Before Corona came and closed down our part of the world we moved to our new house and we were able to buy most of the furniture we need. The couch has not arrived yet, but we use a couple of mattresses instead. We were also blessed by a couple of larger gifts, which made it possible for us to buy a car. And, we had a chance to go to Salvador, Bahia for the bi-annual congress for our sister church CIBI. At the conference we were welcomed as new missionaries. We also had a few days of vacation. Now, as we are facing a time of quarantine and lock down, that trip means even more to us. All the other things we still need to work out, such as national registration number (RNE), bank account and national drivers license have all been postponed, since pretty much everything is closed in our city.

The kids had one week of school after our return from Salvador. It was quite a tough week, and I (Anna), spent the entire mornings at school with them. After one week we all of a sudden were informed that the school was to close for 2 weeks. To begin with without any school tasks and video lectures, but after a few days I was asked to come to school and pick up books and materials for them. So, now we are home schooling! We spend quite a lot of time every day with this. It is quite demanding since it is in a new language. We are trying to keep the Portuguese training going by watching Netflix in Portuguese, and we all keep on having our private classes as well.

Last Monday we were informed that Campinas, where we live was to be quarantined for two weeks. Shops, malls, parks, movie theatres and so on are all closed. Only grocery stores, banks and pharmacies are still open. Police are guarding the entry points into the city. We also got informed that the schools are moving their “July break” to April. That means no holiday from school this summer for the kids. And, a 4 week break in April. School holiday in quarantine. Beaches, parks, swimming pools and other places to visit all closed. But, instead of feeling frustrated, disappointed and saddened by everything we cannot do (which we of course also feel a bit), we must focus on what we can do and what we actually have. We have each other, we are not alone. We were able to move to our house where we can feel at home. We can use the time to continue learning the language. And we can allow ourselves to slow down after the first intense months. I can start working with FEPAS and the social projects in Brazil, but remotely and via WhatsApp, which is very popular here in Brazil.

We are doing well, feel calm and safe, and take one day at a time. Tomorrow we can get new information and then we have to relate to that. A Bible verse that follows me is Psalm 23; "The Lord is my shepherd, therefore I have everything I need." God is with us and He provides.

Missionärsliv i Coronatider

Mer än en månad har flugit förbi sen vi uppdaterade bloggen. Om vi då var omtumlade av att flytta till ett nytt land och ordna med allt praktiskt och känslomässigt som det innebär är vi nu på ett sätt omtumlade av krisen som hela världen befinner sig i. Fast i ett nytt land. På ett nytt språk. I ett annat slags system av myndigheter.

Innan Corona kom och stängde ner vår del av världen hann vi flytta till vårt hus och hitta de flesta möbler vi behöver. Soffan har fortfarande inte kommit men några madrasser duger gott så länge. Vi hann också köpa en bil med hjälp av några gåvor vi blivit välsignade med och vi hann åka på vår systerkyrkas (CIBIs) årskongress i Salvador, Bahia. Där blev vi välkomnade som missionärer i samfundet och vi hann med några fina semesterdagar tillsammans som familj. Nu, när vi sitter i karantän, är den resan extra betydelsefull. Allt det andra som behövde fixas, som nationellt registreringsnummer (RNE), körkort och bankkonto, är lagt på is, eftersom det mesta har stängt ner i staden där vi bor.

Barnen hann gå i skola en vecka efter resan till Salvador. Det var tufft att komma tillbaka och jag (Anna) tillbringade hela förmiddagarna i skolan med barnen. Efter en vecka i skolan kom beskedet plötsligt, att skolan skulle stänga i två veckor. Först utan videolektioner och uppgifter från skolan, sedan fick jag åka och hämta barnens alla böcker och material på skolan, och så började home-schoolingen. Så på förmiddagarna ägnar vi oss åt att hjälpa barnen med alla lektioner och uppgifter. Vi försöker dela upp det så att inte alla är i behov av översättning hela tiden, men det är inte det enklaste på ett nytt språk. För att barnen inte ska tappa det de redan lärt sig får de titta på TV på portugisiska, läsa tidningar på portugisiska och vi fortsätter med privatlektioner både för de och för mig och Staffan.

I måndags fick vi besked om att Campinas, där vi bor, sätts i karantän i två veckor. Affärer, parker, biografer är stängda. Bara mataffärer, banker och apotek får ha öppet. Vid in- och utfart till staden står polis och kontrollerar att man verkligen behöver resa genom staden. I veckan fick vi också besked om att barnens julilov blir i april istället. Ett lov i karantän. Stränder, parker och andra utflyktsmål är stängda. Istället för att känna oss frustrerade, besvikna och ledsna över allt vi inte kan göra (vilket vi såklart också känner litegrann) får vi fokusera på det vi kan göra och det vi faktiskt har. Vi har varandra, vi är inte ensamma. Vi hann flytta till vårt hus där vi kan känna oss som hemma. Vi kan använda tiden till att fortsätta lära oss språket. Och vi kan tillåta oss att gå ner i varv efter de första intensiva månaderna. Jag kan börja jobba med FEPAS och de sociala projekten i Brasilien, men på distans och via WhatsApp, som är väldigt populärt här i Brasilien.

Vi mår bra, känner oss lugna och trygga, och tar en dag i taget. Imorgon kan vi få nya besked och då får vi förhålla oss till de. Ett bibelord som följer oss är Psalm 23; ”Herren är min herde, därför har jag allt jag behöver”. Gud är med och han förser.

Vi är här nu!

Fyra veckor är en kort tid. Men väldigt mycket kan hända på kort tid. Nu är det snart fyra veckor sedan vi landade i Sao Paulo, med ganska mycket praktiskt att ordna och ganska liten vetskap om hur vår tillvaro skulle bli. Vi hade ingenstans att bo (och ingen vetskap om hur man hyr ett hus i vårt nya land), ingen bil (och inte heller vetskap om hur man köper en bil) men människor som var redo och villiga att hjälpa oss med det mesta. Att komma till ett nytt land är som att kastas upp i luften några varv och sedan landa pladask, snurrig och en aning förvirrad. ”Vart är jag? Vem är jag? Vem är jag här i det här nya landet, den här nya kulturen? Vad vill jag?”. Mycket av tiden i början går inte bara åt till att ordna det praktiska utan också att hitta sig själv i en ny kultur. Det är omtumlande och inte alltid lätt, men spännande och också roligt.

Under våra första fyra veckor har vi ordnat våra personliga skattenummer, (som gör att vi kan handla, öppnat mobilabonnemang, hyra hus och köpa bil). Vi har varit på ett tiotal husvisningar och har hittat ett hus som ligger ca 15 minuter med bil från jobbet och barnens skola. Huset ligger i ett tryggt område, vilket känns skönt. Vi har börjat leta efter bil men inte hittat någon än. Bilar är dyra och att hitta en vettig familjebil har inte visat sig vara så lätt. Förra veckan började barnen skolan, vilket har tagit deras, men också all vår energi. Att börja skolan på ett språk du varken talar eller förstår är verkligen en utmaning och kraftansträngning. Jag (Anna) får inte vara med i klassrummen men som tur är får vår missionärskollega Alzira vara med i klassrummen och hjälpa till med översättning. Det ger en trygghet för barnen. Jag (Anna) sitter på skolans reception under dagarna om något av barnen skulle behöva tröst eller hjälp med något. Barnen blir väldigt väl mottagna på skolan, några elever har skrivit brev på svenska, med hjälp av Google translate, till barnen. Barnens klasskompisar är väldigt vänliga och vill bli kompisar med Adam, Eliah och Kajsa. Lärarna är hjälpsamma och vill underlätta för barnen. Igår kväll sa Adam att om han bara förstod språket så skulle skolan vara jätterolig för de gör roliga saker och har roliga lektioner. Många av hans lärare förklarar på engelska för honom och några använder Google translate direkt i telefonen. Vi har också hittat en lärare i portugisiska som kan ge barnen extra lektioner. Läraren är en av lärarna som arbetar på barnens skola så hon kommer att vara känd för de och för oss.

Vi har också under dessa veckor firat Eliah som fyllt tio år! Det gjorde vi med legobyggande, poolbad och ett besök i djurparken här i Campinas. Mitt i allt som ska göras fortsätter livet, men på ett lite annat sätt. Tre veckor är inte mycket tid men kan förändra livet till något väldigt annorlunda än vad det var tidigare. Vi har just nu kastats upp i luften, landat och håller på att orientera oss i detta nya livet. Och, vi är tacksamma!