Nu är det drygt tre månader sedan vi kom till Brasilien. Innan vi åkte ut som missionärer var det många som sa att den första tiden sällan blir som man tänkt sig. Så vi ställde in oss på det och trodde att vi var förberedda. Men det som händer nu kunde ingen förbereda sig på eller ana skulle ske. Vi har varit i karantän i fyra veckor och barnens skola har nu varit stängd i fem veckor. Från början skulle karantänen avslutas den 12 april, men förlängdes först till den 22 april och idag fick vi veta att karantänen förlängs till den 10 maj. Barnen har sitt vinterlov nu i april istället för i juli och ska enligt plan börja skolan igen den 4 maj. Men, med det nya beskedet om förlängd karantän vet vi inte hur skolan löser detta. Innan lovet fick vi videolektioner och material från skolan som barnen fick göra hemma. Det fungerade inte så bra eftersom barnen inte kan tillräckligt med portugisiska för att kunna göra någon uppgift själva utan är beroende av någon som översätter. Vi fick inte heller material från skolan i förväg, ibland kom material på eftermiddagen, som skulle göras samma dag. Så vi hoppas på bättre upplägg om det blir hemmaskola igen.
Över hela världen upplever människor samma sak. Samma ovisshet och osäkerhet. När kommer det att bryta ut på allvar där vi bor? Hur blir det då? Klarar sjukvården att ta hand om alla sjuka? Vad händer om vi blir sjuka? Hur mycket kan vi röra oss ute? Hur mycket bör vi skydda oss? Helt andra frågor än vad vi trodde skulle vara vårt fokus efter tre månader i landet. Nu är vi på paus, väntar på att få komma ut och komma i funktion.
Vad gör det med en, att vara i karantän? Med tre barn försöker vi ha fokus på en dag i taget och ta tillvara den här tiden som vi faktiskt får med varandra. Både vi och barnen lär känna grannar i vårt område (utomhus och med avstånd på 1,5m ) och tränar språket på det sättet. Vi har dock blivit ombedda i området att inte bilda klungor när vi träffas, för att minska smittspridningen. Vi får heller inte gå in i varandras hus. I detta landet, med det vänliga klimatet är det lätt att umgås utomhus och folk är vid gott mod. Internetaffärer har fortfarande öppet och levererar varor vilket har gjort att vi kunnat köpa cyklar till barnen, så att de också kan få röra på sig och ha roligt med de andra barnen i området.
Mitt i den här tiden av osäkerhet försöker vi ha en förutsägbar struktur på dagen. Vi går upp samma tid, ber och läser bibeln, rör på oss på något sätt (cyklar, springer, går, etc), försöker vara utomhus en del av dagen. Vi försöker jobba och studera språket så gott det går. Vi har hittat en lärare som har lektioner med mig (Anna) och Staffan via videosamtal på WhatsApp och barnen fortsätter träffa sin lärare två gånger i veckan, så länge ingen har symtom…
Vi försöker också hitta på en del roliga saker tillsammans som familj, vi spelar mycket spel, har pyjamasparty med dansstopp och popcorn i sängen, filmkvällar och försöker göra tillvaron så bra som möjligt.
Jag älskar att planera och ha koll på saker så denna tiden är en utmaning för mig och jag får träna på acceptans, att acceptera att det inte blev som vi tänkt oss, att acceptera att jag inte är lika produktiv som jag skulle kunna vara, att acceptera att dagarna ibland går utan att jag hinner med, trots att vi ”bara” är hemma, att acceptera att barnen inte får uppleva allt vi tänkt i vårt nya land, att acceptera att språkträningen kommer att ta mycket längre tid, att acceptera att vi inte vet hur länge vi ska vara i karantän och att inte veta hur vårt arbete kommer se ut när vi kommer ut härifrån. Vi får lita på Gud. Han alltid är god och Han är alltid med oss.