• Anna Jenemark

Missionärsliv i Coronatider

Mer än en månad har flugit förbi sen vi uppdaterade bloggen. Om vi då var omtumlade av att flytta till ett nytt land och ordna med allt praktiskt och känslomässigt som det innebär är vi nu på ett sätt omtumlade av krisen som hela världen befinner sig i. Fast i ett nytt land. På ett nytt språk. I ett annat slags system av myndigheter.

Innan Corona kom och stängde ner vår del av världen hann vi flytta till vårt hus och hitta de flesta möbler vi behöver. Soffan har fortfarande inte kommit men några madrasser duger gott så länge. Vi hann också köpa en bil med hjälp av några gåvor vi blivit välsignade med och vi hann åka på vår systerkyrkas (CIBIs) årskongress i Salvador, Bahia. Där blev vi välkomnade som missionärer i samfundet och vi hann med några fina semesterdagar tillsammans som familj. Nu, när vi sitter i karantän, är den resan extra betydelsefull. Allt det andra som behövde fixas, som nationellt registreringsnummer (RNE), körkort och bankkonto, är lagt på is, eftersom det mesta har stängt ner i staden där vi bor.


Barnen hann gå i skola en vecka efter resan till Salvador. Det var tufft att komma tillbaka och jag (Anna) tillbringade hela förmiddagarna i skolan med barnen. Efter en vecka i skolan kom beskedet plötsligt, att skolan skulle stänga i två veckor. Först utan videolektioner och uppgifter från skolan, sedan fick jag åka och hämta barnens alla böcker och material på skolan, och så började home-schoolingen. Så på förmiddagarna ägnar vi oss åt att hjälpa barnen med alla lektioner och uppgifter. Vi försöker dela upp det så att inte alla är i behov av översättning hela tiden, men det är inte det enklaste på ett nytt språk. För att barnen inte ska tappa det de redan lärt sig får de titta på TV på portugisiska, läsa tidningar på portugisiska och vi fortsätter med privatlektioner både för de och för mig och Staffan.


I måndags fick vi besked om att Campinas, där vi bor, sätts i karantän i två veckor. Affärer, parker, biografer är stängda. Bara mataffärer, banker och apotek får ha öppet. Vid in- och utfart till staden står polis och kontrollerar att man verkligen behöver resa genom staden. I veckan fick vi också besked om att barnens julilov blir i april istället. Ett lov i karantän. Stränder, parker och andra utflyktsmål är stängda. Istället för att känna oss frustrerade, besvikna och ledsna över allt vi inte kan göra (vilket vi såklart också känner litegrann) får vi fokusera på det vi kan göra och det vi faktiskt har. Vi har varandra, vi är inte ensamma. Vi hann flytta till vårt hus där vi kan känna oss som hemma. Vi kan använda tiden till att fortsätta lära oss språket. Och vi kan tillåta oss att gå ner i varv efter de första intensiva månaderna. Jag kan börja jobba med FEPAS och de sociala projekten i Brasilien, men på distans och via WhatsApp, som är väldigt populärt här i Brasilien.


Vi mår bra, känner oss lugna och trygga, och tar en dag i taget. Imorgon kan vi få nya besked och då får vi förhålla oss till de. Ett bibelord som följer oss är Psalm 23; ”Herren är min herde, därför har jag allt jag behöver”. Gud är med och han förser.

271 views

©2020 by the Jenemark Family. Created with Wix.com