• Anna Jenemark

Nu är det drygt tre månader sedan vi kom till Brasilien. Innan vi åkte ut som missionärer var det många som sa att den första tiden sällan blir som man tänkt sig. Så vi ställde in oss på det och trodde att vi var förberedda. Men det som händer nu kunde ingen förbereda sig på eller ana skulle ske. Vi har varit i karantän i fyra veckor och barnens skola har nu varit stängd i fem veckor. Från början skulle karantänen avslutas den 12 april, men förlängdes först till den 22 april och idag fick vi veta att karantänen förlängs till den 10 maj. Barnen har sitt vinterlov nu i april istället för i juli och ska enligt plan börja skolan igen den 4 maj. Men, med det nya beskedet om förlängd karantän vet vi inte hur skolan löser detta. Innan lovet fick vi videolektioner och material från skolan som barnen fick göra hemma. Det fungerade inte så bra eftersom barnen inte kan tillräckligt med portugisiska för att kunna göra någon uppgift själva utan är beroende av någon som översätter. Vi fick inte heller material från skolan i förväg, ibland kom material på eftermiddagen, som skulle göras samma dag. Så vi hoppas på bättre upplägg om det blir hemmaskola igen.

Över hela världen upplever människor samma sak. Samma ovisshet och osäkerhet. När kommer det att bryta ut på allvar där vi bor? Hur blir det då? Klarar sjukvården att ta hand om alla sjuka? Vad händer om vi blir sjuka? Hur mycket kan vi röra oss ute? Hur mycket bör vi skydda oss? Helt andra frågor än vad vi trodde skulle vara vårt fokus efter tre månader i landet. Nu är vi på paus, väntar på att få komma ut och komma i funktion.



Vad gör det med en, att vara i karantän? Med tre barn försöker vi ha fokus på en dag i taget och ta tillvara den här tiden som vi faktiskt får med varandra. Både vi och barnen lär känna grannar i vårt område (utomhus och med avstånd på 1,5m ) och tränar språket på det sättet. Vi har dock blivit ombedda i området att inte bilda klungor när vi träffas, för att minska smittspridningen. Vi får heller inte gå in i varandras hus. I detta landet, med det vänliga klimatet är det lätt att umgås utomhus och folk är vid gott mod. Internetaffärer har fortfarande öppet och levererar varor vilket har gjort att vi kunnat köpa cyklar till barnen, så att de också kan få röra på sig och ha roligt med de andra barnen i området.


Mitt i den här tiden av osäkerhet försöker vi ha en förutsägbar struktur på dagen. Vi går upp samma tid, ber och läser bibeln, rör på oss på något sätt (cyklar, springer, går, etc), försöker vara utomhus en del av dagen. Vi försöker jobba och studera språket så gott det går. Vi har hittat en lärare som har lektioner med mig (Anna) och Staffan via videosamtal på WhatsApp och barnen fortsätter träffa sin lärare två gånger i veckan, så länge ingen har symtom…

Vi försöker också hitta på en del roliga saker tillsammans som familj, vi spelar mycket spel, har pyjamasparty med dansstopp och popcorn i sängen, filmkvällar och försöker göra tillvaron så bra som möjligt.


Jag älskar att planera och ha koll på saker så denna tiden är en utmaning för mig och jag får träna på acceptans, att acceptera att det inte blev som vi tänkt oss, att acceptera att jag inte är lika produktiv som jag skulle kunna vara, att acceptera att dagarna ibland går utan att jag hinner med, trots att vi ”bara” är hemma, att acceptera att barnen inte får uppleva allt vi tänkt i vårt nya land, att acceptera att språkträningen kommer att ta mycket längre tid, att acceptera att vi inte vet hur länge vi ska vara i karantän och att inte veta hur vårt arbete kommer se ut när vi kommer ut härifrån. Vi får lita på Gud. Han alltid är god och Han är alltid med oss.

  • Anna Jenemark

More than a month have passed since we last updated our blog. If we then were a bit overwhelmed by moving to a new country, arranging all the practical details and working through our emotional stress, we are now in a way dazed by the crisis that have hit the entire world. In a new country. In a new language. In another kind of system and authorities.

Before Corona came and closed down our part of the world we moved to our new house and we were able to buy most of the furniture we need. The couch has not arrived yet, but we use a couple of mattresses instead. We were also blessed by a couple of larger gifts, which made it possible for us to buy a car. And, we had a chance to go to Salvador, Bahia for the bi-annual congress for our sister church CIBI. At the conference we were welcomed as new missionaries. We also had a few days of vacation. Now, as we are facing a time of quarantine and lock down, that trip means even more to us. All the other things we still need to work out, such as national registration number (RNE), bank account and national drivers license have all been postponed, since pretty much everything is closed in our city.

The kids had one week of school after our return from Salvador. It was quite a tough week, and I (Anna), spent the entire mornings at school with them. After one week we all of a sudden were informed that the school was to close for 2 weeks. To begin with without any school tasks and video lectures, but after a few days I was asked to come to school and pick up books and materials for them. So, now we are home schooling! We spend quite a lot of time every day with this. It is quite demanding since it is in a new language. We are trying to keep the Portuguese training going by watching Netflix in Portuguese, and we all keep on having our private classes as well.


Last Monday we were informed that Campinas, where we live was to be quarantined for two weeks. Shops, malls, parks, movie theatres and so on are all closed. Only grocery stores, banks and pharmacies are still open. Police are guarding the entry points into the city. We also got informed that the schools are moving their “July break” to April. That means no holiday from school this summer for the kids. And, a 4 week break in April. School holiday in quarantine. Beaches, parks, swimming pools and other places to visit all closed. But, instead of feeling frustrated, disappointed and saddened by everything we cannot do (which we of course also feel a bit), we must focus on what we can do and what we actually have. We have each other, we are not alone. We were able to move to our house where we can feel at home. We can use the time to continue learning the language. And we can allow ourselves to slow down after the first intense months. I can start working with FEPAS and the social projects in Brazil, but remotely and via WhatsApp, which is very popular here in Brazil.


We are doing well, feel calm and safe, and take one day at a time. Tomorrow we can get new information and then we have to relate to that. A Bible verse that follows me is Psalm 23; "The Lord is my shepherd, therefore I have everything I need." God is with us and He provides.

  • Anna Jenemark

Mer än en månad har flugit förbi sen vi uppdaterade bloggen. Om vi då var omtumlade av att flytta till ett nytt land och ordna med allt praktiskt och känslomässigt som det innebär är vi nu på ett sätt omtumlade av krisen som hela världen befinner sig i. Fast i ett nytt land. På ett nytt språk. I ett annat slags system av myndigheter.

Innan Corona kom och stängde ner vår del av världen hann vi flytta till vårt hus och hitta de flesta möbler vi behöver. Soffan har fortfarande inte kommit men några madrasser duger gott så länge. Vi hann också köpa en bil med hjälp av några gåvor vi blivit välsignade med och vi hann åka på vår systerkyrkas (CIBIs) årskongress i Salvador, Bahia. Där blev vi välkomnade som missionärer i samfundet och vi hann med några fina semesterdagar tillsammans som familj. Nu, när vi sitter i karantän, är den resan extra betydelsefull. Allt det andra som behövde fixas, som nationellt registreringsnummer (RNE), körkort och bankkonto, är lagt på is, eftersom det mesta har stängt ner i staden där vi bor.


Barnen hann gå i skola en vecka efter resan till Salvador. Det var tufft att komma tillbaka och jag (Anna) tillbringade hela förmiddagarna i skolan med barnen. Efter en vecka i skolan kom beskedet plötsligt, att skolan skulle stänga i två veckor. Först utan videolektioner och uppgifter från skolan, sedan fick jag åka och hämta barnens alla böcker och material på skolan, och så började home-schoolingen. Så på förmiddagarna ägnar vi oss åt att hjälpa barnen med alla lektioner och uppgifter. Vi försöker dela upp det så att inte alla är i behov av översättning hela tiden, men det är inte det enklaste på ett nytt språk. För att barnen inte ska tappa det de redan lärt sig får de titta på TV på portugisiska, läsa tidningar på portugisiska och vi fortsätter med privatlektioner både för de och för mig och Staffan.


I måndags fick vi besked om att Campinas, där vi bor, sätts i karantän i två veckor. Affärer, parker, biografer är stängda. Bara mataffärer, banker och apotek får ha öppet. Vid in- och utfart till staden står polis och kontrollerar att man verkligen behöver resa genom staden. I veckan fick vi också besked om att barnens julilov blir i april istället. Ett lov i karantän. Stränder, parker och andra utflyktsmål är stängda. Istället för att känna oss frustrerade, besvikna och ledsna över allt vi inte kan göra (vilket vi såklart också känner litegrann) får vi fokusera på det vi kan göra och det vi faktiskt har. Vi har varandra, vi är inte ensamma. Vi hann flytta till vårt hus där vi kan känna oss som hemma. Vi kan använda tiden till att fortsätta lära oss språket. Och vi kan tillåta oss att gå ner i varv efter de första intensiva månaderna. Jag kan börja jobba med FEPAS och de sociala projekten i Brasilien, men på distans och via WhatsApp, som är väldigt populärt här i Brasilien.


Vi mår bra, känner oss lugna och trygga, och tar en dag i taget. Imorgon kan vi få nya besked och då får vi förhålla oss till de. Ett bibelord som följer oss är Psalm 23; ”Herren är min herde, därför har jag allt jag behöver”. Gud är med och han förser.

©2019 by the Jenemark Family. Created with Wix.com