• Anna Jenemark

Start-up and update

Now it's time for the autumn start-up for many of us. A nice summer and time off has come to an end with many good moments and new memories. For us it will also be a kind of fresh start with a new semester even if we have not had a traditional summer holiday and time off from school.

View of Caraguatatuba. We had the privilege of borrowing an apartment and brought with us school and Portuguese studies and spent a week by the sea.


What's the current situation like in Brazil?

The country still has many new cases of Corona (about 45,000 – 50,000 new cases and about 1,000 deaths per day), but an increasing number of cities are starting to drop restrictions and allow more activities, open shops and restaurants, beaches and parks. We are still in quarantine (since just over five months back) with instructions to stay at home if you absolutely do not have to leave home for some reason. Not using face mask is fined (in our city) with approx 20USD (or that the equivalent amount is used to make a grocery purchase to families in distress).


Our congregation has not yet started to have services with visitors and once they start they will not allow neither children nor persons over 60 years of age to join. We talked to our pastor last week and he has many ideas on how the congregation can meet anyway. For families with children, there will be a drive-in service where you remain in the cars in the parish parking lot and a church service is held from a stage. We look forward to meeting again, although of course it will still be very different.


There are also many fine examples of how the churches in Brazil organise themselves to help now during the Corona crisis. The 30 social projects linked to our partner, FEPAS, have also had to adapt because of the pandemic. Most have had to close because of Corona, but have instead found other ways to help the families they previously received at the different centres. An example of this is two of the social projects that are home to the elderly, where staff have moved in during the pandemic and are still living there, to avoid meeting others and risk becoming infected. Many projects have distributed food parcels and a total of 20 tons of food have been distributed.


Queue at a food distribution in one of CIBI's churches in São Paulo.


How are we doing?

These five months in quarantine have really been a journey for us. There have been days when we wanted to go home, wondering why we came right now and what we are doing here. Other days we feel hope and a gratitude to actually be here right now. Through it all, we feel that God is with us and cares about us. One night when I felt very down and dejected, I felt how God told me not to give up. The next morning I received a whatsapp message from a mother in one of the children's classes that I had not had contact with before, with a word about not giving up and the Scripture “My grace is sufficient for you, for my power is made perfect in weakness.” 2 Corinthians 12:9. On another occasion when we felt discouraged, we went out into the area for a walk, whereupon one of our neighbors came up to us and said that we have an important job to do when Brazil opens up again. In the midst of it all, we feel that God wants us to be here and He wants us to know it when we feel most discouraged.

Of course, we are not only discouraged, but also grateful and hopeful. God has led us in many clear ways to do this and He knew it would be like this. We trust that He will lead us forward, even when the path is not straight and clear for us. There's a lot we're grateful for in the middle of it all. We get a lot of time together as a family. We home school our children, and have found a routine that (usually) works well. The kids get a lot of time together and they are probably each other's best friends right now. There is not much sibling fight even if it also occurs, but it is nice to see our 12-year-old playing so well even with our 7-year-old. Our state (São Paulo) has previously said that schools will be allowed to reopen on 8 September. Now that date has been postponed to October 8, so we continue to home school and try to work at the same time.

Gymnastics class and lesson in emotional intelligence.

What are we going to do now?

During the spring we started working with our sister church, CIBI (Convenção das Igrejas Batistas Independentes) and their social department; FEPAS. To some extent at a distance, but also at the CIBI administrative center located here in Campinas. What we have spent the most time on is to help with an application to SMR (Swedish Mission Council) for a project that will fight corruption for three years. For us it has been very interesting to gain insight into corruption in Brazil, how it has historically characterized the country for hundreds of years and to begin to understand why corruption is so widespread here. If the application is granted, a large part of our focus in the coming time will be to work on that project. Staffan will also work on building a new website for FEPAS and provide support and advice in the preparation of their continued fundraising and communication work.

We look forward to getting started and rejoice at the opportunity to be involved in this exciting work.

  • Anna Jenemark

Uppstart och uppdatering

Nu är det dags för höstuppstart för många i Sverige. En skön sommar och ledighet har nått sitt slut med många fina stunder och nya minnen. För oss blir det också en slags nystart med ny termin även om vi inte haft något traditionellt sommarlov och semester.

Utsikt över Caraguatatuba. Vi fick förmånen att låna en lägenhet vid havet och tog med oss skola och portugisiska-studier och tillbringade en vecka vid havet.


Hur är läget i Brasilien?

Landet har fortfarande många nya fall av Corona (ca 45.000 - 50.000 nya fall och ca 1000 dödsfall per dag), men allt fler städer börjar släppa på restriktioner och tillåta fler aktiviteter, öppna affärer och restauranger, stränder och parker. Det är fortfarande karantän (sedan drygt fem månader tillbaka) med uppmaningen att stanna hemma om du absolut inte måste lämna hemmet. Att inte använda ansiktsmask bötfälls (i vår stad) med ca 160 kronor eller att motsvarande summa används för att göra ett matinköp till nödställda familjer.

Vår församling har ännu inte börjat ha gudstjänster med besökare och när det blir tillåtet får varken barn eller personer över 60 år komma. Vi pratade med vår pastor förra veckan och han har många idéer på hur församlingen ska kunna mötas ändå. För barnfamiljer ska det hållas en drive in-gudstjänst där man sitter kvar i sina bilar på församlingens parkeringsplats och en gudstjänst hålls från en scen. Vi ser fram emot att kunna mötas igen, även om det såklart fortfarande blir väldigt annorlunda.

Det finns också många fina exempel på hur församlingarna i Brasilien organiserar sig för att hjälpa nu under Corona-krisen. Också de 30 sociala projekt som är kopplade till vår partner, FEPAS, har ställt om under pandemin. De flesta har behövt stänga på grund av Corona, men har då istället hittat andra sätt att hjälpa de familjer de tidigare tog emot på de olika centren. Ett exempel på det är två av de sociala projekten som är hem för äldre, där personal har flyttat in under pandemin och bor kvar, för att undvika att träffa andra och riskera att bli smittade. Många projekt har delat ut matpaket och totalt har 20 ton mat delats ut.


Kö vid matutdelning i en av CIBIs kyrkor i São Paulo.


Hur är läget med oss?

Det här halvåret i karantän har verkligen varit en resa för oss. Det har funnits dagar när vi velat åka hem, undrat varför vi kom just nu och vad vi gör här. Andra dagar känner vi hopp och en tacksamhet att faktiskt få vara här just nu. Genom allt känner vi att Gud är med oss och bryr sig om oss. En kväll när jag kände mig väldigt nere och uppgiven kände jag hur Gud sa att jag inte skulle ge upp. Morgonen därefter fick jag ett whatsapp-meddelande från en mamma i en av barnens klasser som jag inte haft kontakt med tidigare, med ett ord om att inte ge upp och bibelordet ”Min hjälp är allt du behöver. Ju svagare du är, desto mer kan min kraft verka” 2 Kor 12:9–10. Vid ett annat tillfälle när vi kände vi oss modlösa, gick vi ut i området på en promenad, varpå en av våra grannar kom fram till oss och sa att vi har ett viktigt arbete att utföra när Brasilien öppnar upp igen. Mitt i allt så känner vi att Gud vill att vi är här och Han vill att vi ska veta det när vi känner oss som mest modlösa.

Självklart är vi inte bara modlösa utan också tacksamma och hoppfulla. Gud har lett oss på många tydliga sätt att göra detta och Han visste att det skulle bli så här. Vi litar på att Han leder oss vidare, även när vägen inte är rak och tydlig för oss. Det finns mycket vi är tacksamma för mitt i allt. Vi får mycket tid tillsammans som familj. Vi hemskolar våra barn, och har hittat en rutin i det som (oftast) fungerar bra. Barnen får mycket tid tillsammans med varandra och de är nog varandras bästa kompisar just nu. Det är inte mycket syskonbråk även om det också förekommer, men det är fint att se vår 12-åring leka så bra även med vår 7-åring. Vår delstat har tidigare sagt att skolorna ska få öppna igen den 8 september. Nu är det datumet framflyttat till den 8 oktober, så vi fortsätter att hemskola och försöka jobba parallellt.

Gymnastiklektion och lektion i emotionell intelligens.

Vad ska vi göra nu?

Under våren har vi börjat arbeta med vår systerkyrka, CIBI (Convenção das Igrejas Batistas Independentes) och deras sociala del; FEPAS. Till viss del på distans, men också på CIBIs administrativa center som ligger här i Campinas. Det har gett oss en ny glädje och energi att få börja relatera till de människor vi ska jobba tillsammans med. Det vi lagt mest tid på är att hjälpa till med en ansökan till SMR (Svenska missionsrådet) för ett projekt som under tre års tid ska bekämpa korruption. För oss har det varit väldigt intressant att få inblick i korruptionen i Brasilien, att den historiskt har präglat landet sedan flera hundra år tillbaka och att börja förstå varför korruption är så utbrett här. Om ansökan blir beviljad kommer en stor del av vårt fokus den kommande tiden bli att arbeta med det projektet. Staffan ska arbeta med att bygga en ny hemsida åt FEPAS och ge stöd och råd i utarbetningen av deras fortsatta insamlings- och kommunikationsarbete.

Vi ser fram emot att få komma igång, och gläds över möjligheten att vara delaktiga i detta spännande arbete.

  • Anna Jenemark

Nu är det drygt tre månader sedan vi kom till Brasilien. Innan vi åkte ut som missionärer var det många som sa att den första tiden sällan blir som man tänkt sig. Så vi ställde in oss på det och trodde att vi var förberedda. Men det som händer nu kunde ingen förbereda sig på eller ana skulle ske. Vi har varit i karantän i fyra veckor och barnens skola har nu varit stängd i fem veckor. Från början skulle karantänen avslutas den 12 april, men förlängdes först till den 22 april och idag fick vi veta att karantänen förlängs till den 10 maj. Barnen har sitt vinterlov nu i april istället för i juli och ska enligt plan börja skolan igen den 4 maj. Men, med det nya beskedet om förlängd karantän vet vi inte hur skolan löser detta. Innan lovet fick vi videolektioner och material från skolan som barnen fick göra hemma. Det fungerade inte så bra eftersom barnen inte kan tillräckligt med portugisiska för att kunna göra någon uppgift själva utan är beroende av någon som översätter. Vi fick inte heller material från skolan i förväg, ibland kom material på eftermiddagen, som skulle göras samma dag. Så vi hoppas på bättre upplägg om det blir hemmaskola igen.

Över hela världen upplever människor samma sak. Samma ovisshet och osäkerhet. När kommer det att bryta ut på allvar där vi bor? Hur blir det då? Klarar sjukvården att ta hand om alla sjuka? Vad händer om vi blir sjuka? Hur mycket kan vi röra oss ute? Hur mycket bör vi skydda oss? Helt andra frågor än vad vi trodde skulle vara vårt fokus efter tre månader i landet. Nu är vi på paus, väntar på att få komma ut och komma i funktion.



Vad gör det med en, att vara i karantän? Med tre barn försöker vi ha fokus på en dag i taget och ta tillvara den här tiden som vi faktiskt får med varandra. Både vi och barnen lär känna grannar i vårt område (utomhus och med avstånd på 1,5m ) och tränar språket på det sättet. Vi har dock blivit ombedda i området att inte bilda klungor när vi träffas, för att minska smittspridningen. Vi får heller inte gå in i varandras hus. I detta landet, med det vänliga klimatet är det lätt att umgås utomhus och folk är vid gott mod. Internetaffärer har fortfarande öppet och levererar varor vilket har gjort att vi kunnat köpa cyklar till barnen, så att de också kan få röra på sig och ha roligt med de andra barnen i området.


Mitt i den här tiden av osäkerhet försöker vi ha en förutsägbar struktur på dagen. Vi går upp samma tid, ber och läser bibeln, rör på oss på något sätt (cyklar, springer, går, etc), försöker vara utomhus en del av dagen. Vi försöker jobba och studera språket så gott det går. Vi har hittat en lärare som har lektioner med mig (Anna) och Staffan via videosamtal på WhatsApp och barnen fortsätter träffa sin lärare två gånger i veckan, så länge ingen har symtom…

Vi försöker också hitta på en del roliga saker tillsammans som familj, vi spelar mycket spel, har pyjamasparty med dansstopp och popcorn i sängen, filmkvällar och försöker göra tillvaron så bra som möjligt.


Jag älskar att planera och ha koll på saker så denna tiden är en utmaning för mig och jag får träna på acceptans, att acceptera att det inte blev som vi tänkt oss, att acceptera att jag inte är lika produktiv som jag skulle kunna vara, att acceptera att dagarna ibland går utan att jag hinner med, trots att vi ”bara” är hemma, att acceptera att barnen inte får uppleva allt vi tänkt i vårt nya land, att acceptera att språkträningen kommer att ta mycket längre tid, att acceptera att vi inte vet hur länge vi ska vara i karantän och att inte veta hur vårt arbete kommer se ut när vi kommer ut härifrån. Vi får lita på Gud. Han alltid är god och Han är alltid med oss.

©2020 by the Jenemark Family. Created with Wix.com